Nu får det vara nog

Jag undrar skarpt vad jag har gjort för fel när allt bara ska motarbeta mig, fick brev från min nya handläggare på soc att jag kommer inte få några pengar med den motiveringen att jag kan skaffa en billigare bostad...

För det första det e inte bara att skaffa en lägenhet idag eftersom man måste ha inkomst och sen inte ha några anmärkningar, det e ju skit samma att det inte e personen i fråga som skapat anmärkningarna,
Jag var för snäll mot ett av mina ex och det ångrar jag bittert nu.

För det andra så har jag ingen flytthjälp och för det tredje så har jag aldrig trivits så bra i en lägenhet som jag gör där...

Sen fick jag brev från försäkringskassan att jag får inget bostadsbidrag när jag fyller år i november för jag har inga barn så jag fattar inte hur detta ska gå.

Jag ringde försäkringskassan när jag fick brevet och jag var trevlig från början men när hon började bli kaxig och snorkig så blev jag förbannad och sa att det här kommer jag gå vidare med och det har jag gjort så nu väntar jag bara på svar...

Sen e det en hel del annat som hänt i mitt liv det senaste, som e hemskt jobbigt att prata om...
men det tar ja i nästa inlägg..

ha det bra

hm

Nu sitter man här igen och bloggar men vad vet jag inte än...
det blir en överraskning

Men huvudvärken har eskalerat så nu kan jag inte ens sova på nätterna
hoppas jag snart får veta vad det e

var ska man börja....

Nu har det hänt väldigt mycket på bara en kort tid så jag vet inte var jag ska börja, det e väldigt många jobbiga saker men med risk att trötta ut er med mitt klagande så ska jag inte berätta allt....

Men vi kan börja med att jag pratade med mina föräldrar.
Vi har en sjöbod som e hemskt mysig men nu har dom bestämt sig för att sälja den Min mormor och morfar bodde på öland och det var morfars sjöbod som vi tog över när huset såldes dom e nu borta sedan länge och sjöboden var det enda som knöt oss dit, men när den blir såld har man ingen knytning dit längre, det känns som ett avslutat kapitel, jag vet inte vad mina syskon tycker men jag tycker det e vemodigt kommer ju kännas konstigt att röja ur den och veta att man aldrig kommer sätta sin fot där igen...

Sen har jag en period i livet tydligen som alla vet om att jag e svagare och utnyttjar det till fullo när det gäller att trycka ner mig och bara se mina brister jag e aldrig tillräckligt bra och alla möjliga saker....

ibland känns det som om jag bara vill lägga mig ner och ge upp men då får mina plågoandar som dom vill så jag får försöka se nåt ljus men det e inte lätt...